Nita påbörjade en process för könskorrigering från kvinna till man. Efter några år ångrade hon sig och lever nu som kvinna igen. Det finns många liknande fall.
Nita bor på landet ett par timmar från Helsingfors.
– Jag ångrar att jag gav mig in i transprocessen och önskar att det hade funnits andra sätt att hantera mina problem.
Nita upplever att hennes psykiska problem inte beaktades när hon påbörjade en process för könskorrigering från kvinna till man.
Nita vill dela med sig av sin historia eftersom hon anser att medierna beskriver transämnet på ett ensidigt sätt. I hennes bekantskapskrets finns andra som har genomgått samma process och ångrat sig, berättar hon.
– Jag hoppas att ingen behöver gå igenom det jag har gått igenom.
I Finland och många andra västländer har antalet personer som vill korrigera sitt kön ökat, särskilt unga biologiska flickor. Orsaken är oklar, och flera länder försöker nu förstå varför allt fler unga biologiska flickor identifierar sig som pojkar och hur man bäst kan hjälpa dem.
Det finns även brist på aktuell forskning om hur många som ångrar en könskorrigering och varför. Helsingfors universitetssjukhus har startat en utredning efter att fler ångrare har hört av sig.
Testosteron förändrade Nitas röst permanent
Nita påbörjade sin könskorrigering som 20-åring och såg det som en liknande förändring som att tatuera sig.
– Det kändes i några år som att mitt liv förbättrades. Hela transprocessen gav mitt liv innehåll och det fanns alltid mål att sträva mot.
Nita opererade bort sina bröst som en del av könskorrigeringen och behandlades även med testosteron i tre år. Testosteronet förändrade hennes röst för alltid.
– Det stör mig att jag, som 27-årig kvinna, låter som en tonårspojke ibland.
Könskorrigeringen påbörjades trots allvarliga psykiska symptom
Nita har lidit av psykiska symptom sedan puberteten, inklusive allvarlig depression, dissociation, ångest, ätstörningar och självdestruktivitet. Hon menar att hennes mentala problem inte beaktades tillräckligt innan behandlingen påbörjades.
– Trots kraftiga och svåra psykiska symptom sedan puberteten fick jag transdiagnosen utan problem.
Nita har alltid betraktat sig som en ”pojkflicka”. Som ung kvinna identifierade hon sig snabbt som transperson.
– Jag kände inte igen mig själv i spegeln och hade ingen koppling till personen jag såg.
I hennes bekantskapskrets fanns många transpersoner, och tillsammans med dem hittade hon ord för hur hon upplevde sin könstillhörighet.
Det var lätt för Nita att skapa sitt eget transnarrativ. Hon hade aldrig lekt med prinsessor eller Barbiedockor, och hennes upplevelse passade in i narrativet.
När hon ifrågasatte sitt beslut under processen blev hon ofta övertygad om att det bara var inre transfobi.
Nita gick med i stödgrupper online där hon fick råd om vad man bör säga för att få önskad könskorrigering. På forumen uppmuntrades också att bryta kontakten med dem som ifrågasatte ens transidentitet.
Antalet personer som vill genomgå könskorrigering ökar
Könskorrigering utförs främst vid universitetssjukhusen i Helsingfors och Tammerfors. Mellan 2003 och 2007 ansökte cirka 20 vuxna patienter årligen om utredning. Antalet har sedan ökat avsevärt.
Under de senaste åren har remisser för 200–300 patienter mottagits årligen. År 2018 var antalet uppe i 400.
– Över hälften av de undersökta har fått en transdiagnos. Trots att det finns annat som ligger bakom.
Nita är nöjd över att inte ha genomgått underlivskirurgi och har inte opererat bort livmodern eller äggstockarna. Hon ifrågasätter dock att unga kvinnor med allvarliga trauman genomgår sådana ingrepp.
Antalet personer som ångrar sig ökar dramatiskt
På polikliniken för könsidentitetsutredningar vid HUS har en utredning inletts för att kartlägga dem som ångrat sig. Utredningen ska undersöka vilken hjälp de behöver och vad man kan lära sig för att minska behovet av detransition i framtiden.
Katinka Tuisku, ansvarig för utredningen, säger att de inte har någon praxis för att vårda dem som ångrat sig.
– Detransition är psykiskt påfrestande och somatiskt väldigt svårt för patienten, eftersom det inte är möjligt att återställa kroppen helt.
En svensk undersökning visar att 2,2 procent ångrar sin könskorrigering, men den tar inte med dem som avbröt processen och inte detransitionerade helt. Där har man också bara följt upp en kort tid efter könskorrigeringen eftersom det bara är nyligen som könskorrigering ökat så dramatiskt.
Bedömning av könsidentitet hos unga är utmanande för läkare
– Ingen frågade mig om känslan kunde kopplas till ett trauma, säger Nita.
Enligt Riittakerttu Kaltiala, professor i ungdomspsykiatri, är det inte alltid lätt att identifiera ett trauma. Läkaren frågar alltid om traumatiska händelser, men vissa berättar inte alltid om dem.
– De allvarligaste psykiska störningarna går oftast inte att dölja helt. Men det är möjligt att inte berätta om tidigare traumatiska händelser, trots att läkaren frågar om dem.
Hos dem som hade psykiska problem innan eller svårigheter i vardagen kvarstår ofta problemen även efter könskorrigeringen.
Först två år efter att Nita ångrade sig klarade hon av att berätta det för andra.
Hon kontaktade transpolikliniken, och de svarade att hon måste få en ny remiss via hälsovårdscentralen.
– Det känns tungt att berätta för en läkare vid hälsovårdscentralen. ‘’Hej, jag gick igenom en könsbekräftande process och ångrar mig. Nu skulle jag vilja ha en ny remiss till polikliniken för könsidentitetsutredningar.’’
Nita önskar samtalshjälp och eventuell korrigerande vård, som hårborttagning med laser. Tidigare funderade hon på bröstrekonstruktion, men nu vill hon inte ha fler operationer.